Musik är underbart, visst är det?
Jag är glad att jag har en fader som delar det intresset med mig då det är 60-70-talet som lockar mycket för min del och det ligger det honom närmare i tiden. även om göbben är född 68 så kan han sin musik.

Jag avr så fruktansvärt arg och ledsen på pappa i så många år för det han undanhållit för mig. Men nu är han här igen, tillbaka, han är min pappa igen. Lögnerna är borta, inte bortglömda, men förlåtna. Vem är jag att döma honom? Jag uppskattar mina och pappas dagliga kortspel och prat om musik. Ibland när jag inte har någonting för mig på kvällskvisten tvingar jag pappa hoppa på cykeln och komma och spela kort med mig. Så sitter vi där och lyssnar på musik som vi gemensamt gillar, oftast så kan jag presentera lite band jag gillar för fadernmin som han genast börjar tycka om och lär sig spela på gitarr. Sedan kan han nämna någonting han gillar och jag tycker oftast om det också.
Jag har vuxit upp med Beatles, lennon och dylan, utan att riktigt fattat det. När jag började falla för musiken när jag var i 13-års åldern så skulle jag vara tvärtemot allt vad pappa var och sa. Om han sa att jag skulle lyssna på the beatles så drog jag på 50 cent istället, endast för att reta upp honom eller för att bevis för mig själv att jag fatkiskt var självständig, jag vet inte?

Tur att man växer upp eller hur? För nu sitter jag här idag och nyförälskad i the beatles och lennon. herr dylan har hängt med ett tag i min kära samling av underbar musik. Nu är det ju inte så att jag fick upp ögonen för dessaför att jag fick för mig att lyssna på pappa en dag, nej,  utan det började med en viss man (även en vis man) vid namn Lars Eriksson. I Augusti förra året satte jag mig framför Tv med min älskade farmor för att skratta åt alla idioter i det sketna programmet kallat Idol. Helt plötsligt stiger en snubbe vid namn Lars in i bilden, han tar upp sin gitarr och börjar sjunga "it ain't me babe" för att sedan spela en egen låt. Först tyckte jag att dylan låten var riktigt bra och när han spelade en EGEN låt, som faktiskt var underbart bra, så föll jag som en fura (jag hatar det uttrycket, jag vet inte ens vad en fura är?). Lars musik öppnade nya dimentioner för mig, musik han inspirerades av började jag lyssna på. Sedan har pappa gett mig en spark in i den riktiga musikvärlden, det ska jag inte förneka.

Jag vet inte varför jag sitter och babblar om musik, jag vet knappt vad jag babblar om. Och jag tvekar att någon ens läser detta. Det var nog någonting jag ville skriva sådär 04.05 mitt i natten.
öh, nu slog det ju mig. Jag skulle skriva ett inlägg om spotify var meningen.
Ja juste, jag fick nyss hem spotify, fy fan vilken skit. Visst, det finns lite bra musik. Men de har ju inte rättigheterna till the beatles, de har inga "ounderground" band, vilket är det jag lyssnar på mestadels, nej jag tänker hålla mig till mitt itunes och min egna älskade lilla samling 4500 låtar eller någonting liknande. Dessutom ska jag infröskaffa mig en musikspelare som man kan spela vinyl på, pappa säger att det är en helt annat känsla, vilket jag nog kan förstå.
Pappa hade sett den de hade på nån loppis för 600 spänn, begangnad, med högtalre, förstärkare och allt. skulle sitta fint. Problemet är att jag inte har något utrymme i mitt rum längre. Jag har ett såpass litet rumt, jag har min boksamling (böcker är min andra passion), min stora sköna säng, tv, en dylan poster, en NOFX poster, en vänner poster och min kära edward över tv:n. Fåt i värsta fall klämma in spelarn i vardagsrummet.


Nä nu ska jag sova. natti natt!