Det tar ett tag, ett tag innan man inser att man faktiskt inte bara har otur att man ser någonting av dig i allting. Det är inte otur, man letar. Utan att tänka på det så letar jag efter någonting som påminner mig om dig, någonting som vi gjorde tillsammans, någonting som du sa till mig. Jag vill inte längre komma ihåg, vill inte påminnas men jag vill inte heller glömma bort dig helt. Forbidden to remember, terrified to forget.

jaja, jag gjorde också misstagen och vågade släppa in någon ny i mitt liv. Och jag, jag är så dålig. Så himla dålig, jag ser det fina i någon och sen är jag fast. Och sen står man där och saknar någon som inte bryr sig ett piss. Och det gör ont, för jag kan inte ändra på mig. Och om jag ändrar på mig, hur mycket fina människor kommer jag missa då för att jag är så himla rädd.

Jag vill bara inte ha det såhär längre, jag vill inte vakna upp och känna "helvete också".

Brain vs heart, gud v ad det stämmer. Jag är oftast alldeles för dum och lyssnar bara på mitt skitdumma hjärta fast jag borde lyssna på min hjärna istället, fast jag vet inte. Jag vet inte om jag vill spendera hela mitt liv med att vara rädd, låta bli att känna efter, låta bli allt bara för att det finns en ganska stor risk att jag kan bli sårad. Jag vet inte. Det gör jävligt ont, samtidigt som det mycket hellre får göra ont än att jag inte känner någonting alls.

Det känns inte rätt just nu iallafall, allt känns så fel. Det passar inte in, mina känslor är inte rationella (när de nu har vart det vet jag inte men).

Jag är bara rädd och vilsen, att ja. Jag vet inte.

numera finnes jag på www.sannalubyhagman.blogg.se

denna bloggen finns endast kvar för min egen skull! för att kunna skriva av mig om allt jag känner och tänker. Ni som vill se mina bilder och inte höra mig gnälla kan vända er till sannalubyhagman.blogg.se för där kommer endast bilder och lättsamma texter läggas upp.

Idag, den här dagen var den dagen jag trodde, nej nästan visste, skulle göra ondast. Vara den dagen där jag inte skulle orka mer, när jag skulle se det framför mig, slutet. Det sista hoppet försvinna. Men nej, det gjorde inte så ont som jag trodde. Det gör ont, men inte lika ont som jag förväntat mig. På något sätt gör det inte lika ont i mig för jag vet att det här kommer göra dig så himla fruktansvärt glad och då kan jag inte låta bli att se någon sorts tröst i det. Det är bara det att det gör så himla ont att sakna, att du är borta. Jag blir så otroligt fäst vid vissa människor, människor som jag ser någonting fint i, människor som inte är förstörda. Sen var du någon sorts bedövning, du tog bort det som gjorde så fruktansvärt ont inom mig. Och man blir väl beroende av sånt.

Det kommer nog någon dag, ganska snart hoppas jag, då jag kommer inse att livet går vidare, att det slutar göra ont en vacker dag men tills dess vill jag bara få vara ledsen för det är det enda som hjälper just nu. Att gråta, sen känns det bättre en kort stund.

åh piss, detta är patetiskt. Jag var bara tvungen att skriva av mig lite granna.
Foch snart, väldigt snart ska jag starta en alldeles ny blogg som ni kan läsapå istället, på den bloggen ska jag bara lägga upp mina bilder och skriva positiva texter och denna bloggen ska jag endast ha kvar för min egen del.


näääääääääääääääää köttfifan nu måste jag försöka sova lite granna, jag har haft 11 helvetes timmar på jobbet inatt och spillde dessutom ut en hel kopp kaffe över min nya rosa tröja = helt förstörd. kiss på det och puss på er!

Jag orkar inte skriva någonting, men det senaste har jag roat mig med att redigera gamla bilder så de får representera och kanske förklara bristen på blogginlägg.

finns ingen oro, jag kan försvinna om jag vill,
jag kan försvinna när jag vill, jag kan försvinna om du vill,
du kan inte försvinna ur mitt liv, du kan inte försvinna fast jag vill