Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vill säga så mycket. Klaga, gråta, skälla, spy på så himla mycket. Jag är så arg, ledsen. Arg på mig själv, arg för att jag är så rädd, rädd för att låta folk komma nära, både fysiskt och psykiskt. Jag hatar mig själv för att jag är världen sämsta syster, jag borde finnas där, visa att jag bryr mig, för jag bryr mig så otroligt mycket men jag är så himla rädd för att de jag älskar mest i världen ska växa upp och bli som jag. Jag är rädd för att höra hur illa det faktiskt är, rädd för hjälplösheten. Jag måste, måsta för min egen skull och för mina syskons skull facea mina rädslor.