Hellre naiv än cynisk

Här kommer min krönika som publicerades i NLT i torsdagsSanna Hagman.

Min allra första krönika jag skrev för NLT:s ungdomsredaktion skrev jag strax efter att en skolskjutning hade inträffat i Finland, en skolskjutning där åtta personer blev mördade av en kille på 18 år. Nu är det två år senare, samma saker har hänt, igen, flera gånger. Är det bara jag som känner – jag orkar inte mer? Vi lever i en värld där det hör till vardagen att människor blir mördade och ingen bryr sig något vidare, vi läser en artikel i dagens tidning att sju människor blivit mördade, att en flicka blivit våldtagen och att en tonårspojke hoppade framför ett tåg. Usch vad hemskt, tänker de flesta, men det är allt, man smäller ihop tidningen går och häller upp en ny kopp kaffe för att sedan ha glömt bort allt det där. Det är ju trots allt inte mitt problem, är väl en tanke som de flesta tänker.

Men det ÄR ju ditt problem, det är allas problem. Jag vill inte längre rycka på axlarna och tänka, det är inte mitt problem. Jag vill göra någonting, förändra någonting. Men det är ingenting jag kan göra själv, kanske inte någonting jag kan göra över huvud taget men det betyder inte att jag tänker sluta försöka.

Jag var nyligen inne på ett forum som handlade om tioårsdagen av Columbine-massakern (20 april 1999 dödade två killar 15 människor, inklusive sig själva, under en skolskjutning). Människor skrev, som kanske är ganska förståeligt, att killarna var dumma i huvudet och liknande. Ja, de var väl dumma i huvudet. Men de föddes väl inte sådana? Det var vi som gjorde dem så. Det var så fel det killarna gjorde och jag försvarar dem inte det minsta, men jag kan inte låta bli att tycka synd om dem. Någonting, någonstans, någon gång blev allt väldigt fel i världen. De killarna blev offer för det. Det som gick fel var väl att vi människor började tänka på oss själva alltför mycket. Om någon frågar dig om den får låna någon grej av dig eller om du kan hjälpa till med någonting tänker nog de allra flesta ”vad får jag ut av det?”. Ja, man kanske inte får ut någonting av det, men man kan göra sin vän glad. Det är väl värt allt i hela världen, att göra någon annan glad. Jag kanske är konstig som tycker detta men vem vill vara normal i en värld som denna undrar jag då?

Vad kan man göra då? Ja, var lite kreativa vetja. Under en hel dag, gör saker som gör dina vänner och medmänniskor glada. När mamma kommer hem ifrån jobbet kan du ha städat hela huset, utan någon baktanke. När pappas dator är trasig och du vet hur man fixar det, så gör det! Och kör inte med någon ”jag fixar det om du ger mig 100 spänn-stil”. Bara gör det för att göra din pappa glad. Om du ska på bio med dina vänner samtidigt som en annan vän till dig är jättedeppig, stanna hemma och prata med människan som behöver din hjälp istället, även om din kväll kanske inte blir lika rolig som du först hade planerat. En annan dag är det du som är i det läget, då hade du kanske velat att någon gjort samma sak för dig.

Jag är ingen idealisk människa som gör allt rätt, absolut inte. Jag har själv gjort många dumma grejer, egoistiska grejer, jag tänker ofta på mig själv och visst måste man få göra det ibland! Men jag vill försöka ändra på det, jag vill inte längre vara ”normal”, jag vill inte längre rycka på axlarna åt allt hemskt i världen. Jag vill göra någonting. Vad som helst. Om alla börjar bry sig lite mer om varandra istället för att tänka på vad som är bekvämast och vad man själv vinner på så kanske, kanske, världen kan bli en gnutta bättre. Eller lyckligare. Om någon hade brytt sig lite mer om någon av dessa killar som skjutit ihjäl sina skolkamrater kanske flera liv hade räddats. Kalla mig naiv om ni vill, men jag är hellre naiv än en av alla dessa människor som läser detta, lutar sig bakåt och tänker ”vilken idiot, världen kommer aldrig att ändras”.
Nej, inte med din attityd, tänker jag då och suckar.

Sanna Hagman

 

Bilden är skit gammal och tillhör NLT, men lånade den lite.


Kommentarer

Josefine

Jätte bra skrivit! Tänk om dessa killar som säkert kände sig olyckliga hade fått ett obestämt -Hej av någon, då kanske det inte hade känt så här och gjiort så. Det kanske var just det som fattades, att ingen brydde sig i dem eller ens sa hej? Vem vet? Jag gillar att att du tar upp detta för det sätter igång många tankar hos människor. Ett enda hej eller att visa att man bryr sig eller en medveten tanke/talan till en person kan förhindra så mycket. Såklart ska man själv se till att man mår bra i första rum men om man verkligen mår bra är ju när man gör någon annan lycklig/glad.Både ge och ta. Usch vad dålig jag är på att förklara i skrift! hoppas du förstår hur jag menar.

2009-05-06 @ 01:07:42
sanna

jag förstår vad du menar göllet!

Tack så mycket!:)

Vi kan disskutera detta mer på torsdag!

2009-05-06 @ 01:46:18
URL: http://thetwilightseries.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: