Idag, den här dagen var den dagen jag trodde, nej nästan visste, skulle göra ondast. Vara den dagen där jag inte skulle orka mer, när jag skulle se det framför mig, slutet. Det sista hoppet försvinna. Men nej, det gjorde inte så ont som jag trodde. Det gör ont, men inte lika ont som jag förväntat mig. På något sätt gör det inte lika ont i mig för jag vet att det här kommer göra dig så himla fruktansvärt glad och då kan jag inte låta bli att se någon sorts tröst i det. Det är bara det att det gör så himla ont att sakna, att du är borta. Jag blir så otroligt fäst vid vissa människor, människor som jag ser någonting fint i, människor som inte är förstörda. Sen var du någon sorts bedövning, du tog bort det som gjorde så fruktansvärt ont inom mig. Och man blir väl beroende av sånt.

Det kommer nog någon dag, ganska snart hoppas jag, då jag kommer inse att livet går vidare, att det slutar göra ont en vacker dag men tills dess vill jag bara få vara ledsen för det är det enda som hjälper just nu. Att gråta, sen känns det bättre en kort stund.

åh piss, detta är patetiskt. Jag var bara tvungen att skriva av mig lite granna.
Foch snart, väldigt snart ska jag starta en alldeles ny blogg som ni kan läsapå istället, på den bloggen ska jag bara lägga upp mina bilder och skriva positiva texter och denna bloggen ska jag endast ha kvar för min egen del.


näääääääääääääääää köttfifan nu måste jag försöka sova lite granna, jag har haft 11 helvetes timmar på jobbet inatt och spillde dessutom ut en hel kopp kaffe över min nya rosa tröja = helt förstörd. kiss på det och puss på er!