det värker. Typ, inom mig, någonstans. Det har inte gjort det på länge, inte så intensivt iallafall. Det är mest saknad, saknad av människor, saknad av känslor som värker. Smärtan av minnen.

jag vill ha närhet, jag behöver närhet, en kram. En klapp på kinden, vad som helst. Samtidigt skärmmer närhet mig, jag rygger ifrån den. Jag är konstig.

jag önskar bara att jag kunde glömma dig ibland.

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag vill säga så mycket. Klaga, gråta, skälla, spy på så himla mycket. Jag är så arg, ledsen. Arg på mig själv, arg för att jag är så rädd, rädd för att låta folk komma nära, både fysiskt och psykiskt. Jag hatar mig själv för att jag är världen sämsta syster, jag borde finnas där, visa att jag bryr mig, för jag bryr mig så otroligt mycket men jag är så himla rädd för att de jag älskar mest i världen ska växa upp och bli som jag. Jag är rädd för att höra hur illa det faktiskt är, rädd för hjälplösheten. Jag måste, måsta för min egen skull och för mina syskons skull facea mina rädslor.

Det tar ett tag, ett tag innan man inser att man faktiskt inte bara har otur att man ser någonting av dig i allting. Det är inte otur, man letar. Utan att tänka på det så letar jag efter någonting som påminner mig om dig, någonting som vi gjorde tillsammans, någonting som du sa till mig. Jag vill inte längre komma ihåg, vill inte påminnas men jag vill inte heller glömma bort dig helt. Forbidden to remember, terrified to forget.

jaja, jag gjorde också misstagen och vågade släppa in någon ny i mitt liv. Och jag, jag är så dålig. Så himla dålig, jag ser det fina i någon och sen är jag fast. Och sen står man där och saknar någon som inte bryr sig ett piss. Och det gör ont, för jag kan inte ändra på mig. Och om jag ändrar på mig, hur mycket fina människor kommer jag missa då för att jag är så himla rädd.

Jag vill bara inte ha det såhär längre, jag vill inte vakna upp och känna "helvete också".

Brain vs heart, gud v ad det stämmer. Jag är oftast alldeles för dum och lyssnar bara på mitt skitdumma hjärta fast jag borde lyssna på min hjärna istället, fast jag vet inte. Jag vet inte om jag vill spendera hela mitt liv med att vara rädd, låta bli att känna efter, låta bli allt bara för att det finns en ganska stor risk att jag kan bli sårad. Jag vet inte. Det gör jävligt ont, samtidigt som det mycket hellre får göra ont än att jag inte känner någonting alls.

Det känns inte rätt just nu iallafall, allt känns så fel. Det passar inte in, mina känslor är inte rationella (när de nu har vart det vet jag inte men).

Jag är bara rädd och vilsen, att ja. Jag vet inte.

numera finnes jag på www.sannalubyhagman.blogg.se

denna bloggen finns endast kvar för min egen skull! för att kunna skriva av mig om allt jag känner och tänker. Ni som vill se mina bilder och inte höra mig gnälla kan vända er till sannalubyhagman.blogg.se för där kommer endast bilder och lättsamma texter läggas upp.

Idag, den här dagen var den dagen jag trodde, nej nästan visste, skulle göra ondast. Vara den dagen där jag inte skulle orka mer, när jag skulle se det framför mig, slutet. Det sista hoppet försvinna. Men nej, det gjorde inte så ont som jag trodde. Det gör ont, men inte lika ont som jag förväntat mig. På något sätt gör det inte lika ont i mig för jag vet att det här kommer göra dig så himla fruktansvärt glad och då kan jag inte låta bli att se någon sorts tröst i det. Det är bara det att det gör så himla ont att sakna, att du är borta. Jag blir så otroligt fäst vid vissa människor, människor som jag ser någonting fint i, människor som inte är förstörda. Sen var du någon sorts bedövning, du tog bort det som gjorde så fruktansvärt ont inom mig. Och man blir väl beroende av sånt.

Det kommer nog någon dag, ganska snart hoppas jag, då jag kommer inse att livet går vidare, att det slutar göra ont en vacker dag men tills dess vill jag bara få vara ledsen för det är det enda som hjälper just nu. Att gråta, sen känns det bättre en kort stund.

åh piss, detta är patetiskt. Jag var bara tvungen att skriva av mig lite granna.
Foch snart, väldigt snart ska jag starta en alldeles ny blogg som ni kan läsapå istället, på den bloggen ska jag bara lägga upp mina bilder och skriva positiva texter och denna bloggen ska jag endast ha kvar för min egen del.


näääääääääääääääää köttfifan nu måste jag försöka sova lite granna, jag har haft 11 helvetes timmar på jobbet inatt och spillde dessutom ut en hel kopp kaffe över min nya rosa tröja = helt förstörd. kiss på det och puss på er!

Jag orkar inte skriva någonting, men det senaste har jag roat mig med att redigera gamla bilder så de får representera och kanske förklara bristen på blogginlägg.

finns ingen oro, jag kan försvinna om jag vill,
jag kan försvinna när jag vill, jag kan försvinna om du vill,
du kan inte försvinna ur mitt liv, du kan inte försvinna fast jag vill

Jag måste bara säga att sverigedemoktaterna och deras "ledare" jimmy whatever han nu heter är skrattretande. verkligen HAHAHAHAHAHHAHAHAHAHHAHAHAHHAA för ja, okunskap är roligt.
Jag läste en arikel som är skriven strax efter en debatt som denne jimmy whatever har deltagit i. Snubben la fram 21 påståenden och 10 av dessa visade sig vara helt falska och 4-5 extremt eller delvis överdrivna (detta bevisat av experter inom de områdena han uttalat sig om). När tidningen ringer upp Jimmy för att konfrontera honom med dessa uppgifter blir svaret "ja det kanske var fel sagt, jag har faktiskt inte kollat upp om mina argument stämmer" eller något liknande. åter igen, HAHAHAHAHHAHA. Vilken jävla nolla, seriöst. Det värsta är att detta pesseparti kommer komma in i riksdagen och isåfall är jag fan villig att börja gå i slöja 24/7 som protest mot idioternas okunskap och idioti.

Jag är inte rasist eller någonting liknande, däremot är jag emot religioner, dock inte människor som tror på religioner. Eller jag är inte EMOT religioner, jag är emot människor som använder religioner som en ursäkt för att döda. För ja, det är jävligt många krig och mord som har sin grund i någon sorts religion.

nä nu ska jag sluta tänka på en massa sånnahär grejer som gör mig fly förbannad och försöka sova istället.

tjingeling

hallå där va!
Jag ligger i någon sorts obekväm ställning i min säng och funderar på om jag ska orka sträcka ut vänsterhanden en meter för att nå min nässpray, som jag är i stort behov utav.

i did it, SCORE!

Annars kikar jag lite på konståkning på tv vilket är svinkul om man har tvn på mute och NOFX på. Det ser ut som de åker till NOFX musik, höhö.

idag har jag beställt hem muse live dvder ifrån cdon.com, nu är jag fulländad, kan dö lycklig osvosv.
Och imorgon då jävlar ska jag dricka öl för jag får lön, SCORE!
näe, nu ska jag nog kika på lite mer konståkning och vänta in tröttheten.
tjing tjong


om det är så att jag längtar tills eclipse kommer ut på bio? oja!

lite såhär känns det ibland.
Jag vill förövrigt ha filmen NU, men får väl stå ut tills mars.

mitt hjärta bankat i takt med musiken
(LOOK WHAT YOU'VE DONE TO YOUR SELF)
och ja, jag vet.

Jag har tråkigt och jag är galet trött men för uppstressad för att kunna sova på flera timmar känner jag. Vi har haft stängt på taxi idag för första gången på 40 år. Eller ja, inte helt stängt, vi har ju fortfarande kört sjukresor och svarat i telefonen. Så jag satt i tio timmar i växeln och upprepade samma ord hela tiden. "taxi lidköping.... nej tyvärr vi har stängt ikväll, vi kör bara sjukresor p.g.a vädret, tyvärr." Folk blev ganska arga, vilket jag kan förstå men ändå inte riktigt acceptera. Eller det jag inte kan acceptera är att de kräver att våra chaufförer ska riskera sina liv genom att köra ut på en svinhal väg mitt ute i nån bonnhöla. Och jag kan inte heller förstå varför jag ska behöva stå ut med att folk säger "jag ska skicka serbiska maffian på dig" och "stick åt helvete". Jag har blivit så otroligt hånad idag, folk kunde lika gärna ha kommit upp och pissat mig i ansiktet, det hade vart mindre förödmjukande.

jaja, nu ska jag kika på os repriser (som har blivit min nya hobby) och hålla utkik så inte serbiska maffian klättrar in genom fönstret, kan gå illa då.

tjingeling



foto: linda hultberg. Tog vid en fotografering i somras.

Det här kommer jag skriva till er, mina vänner, alla som jag älskar men ändå skadar så himla mycket.

Ni undrar säkert varför, varför jag gör såhär emot mig själv. Varför jag är så himla ledsen hela tiden. Jag har inget riktigt bra svar på det faktiskt. Jag vet inte varför det gör såhär ont i mig. Men jag är så himla rädd, jag är så rädd att folk som betyder för mig ska försvinna, lämna mig. Jag har det många önskar ha, jag har riktigt bra vänner och en bra familj. Jag har inte rätt till att må dåligt egentligen, men ändå gör jag det.

Jag vill inte må såhär, jag vill inte skada mig själv, men jag vet inget annat sätt att hantera mina känslor på. När det verkligen gör fysiskt ont i hjärtat på en och när det gör ont att bara andas så vet jag inte vart jag ska ta vägen bara.

Det är inte alls ert fel, ingenting, absolut inte. Ni gör allting bättre bara, lite lättare och jag älskar er. Förr så förstod jag inte, jag kunde inte se att jag skadade de runt om mig när jag skadade mig själv. Att folk blev ledsna. Idag hörde jag mina pappa gråta. Jag har fått oroliga sms och ser på er att ni oroar er. Och jag inser nu, att det inte bara är mig själv som jag gör illa. Det är er och det vill jag för allt i världen inte göra. Så jag ska göra allt nu för att bli den sanna som faktiskt tycker livet är någonting helt okej.

förlåt mig.

Look what you've done to yourself.

Jag ligger mest i fosterställning och försöker svetta ur mig all ångest som tär på mig. Jag vill inte ha besök av skiten med ändå återkommer herr ångest varje natt. Jag försöker brottas lite med honom eller henne, har inte fått någon formell presentation ännu, men jag är för svag. Det känns lite som jag tassar runt på glasskärvor, barfota. I mörkret. Sen är jag ofta så dum att jag brukar stampa på glasskärvorna ibland, bara för att jag är så otroligt dum och knasig. Jag vill ha närhet, ömhet, kärlek. Just nu existerar endast saknad, saknad av närhet och ömhet. Saknad efter människor som jag inte lyckats kramla mig fast vid tillräckligt hårt, människor som jag inte riktigt räckt till hos.

inte räckt till.
nej.

godnatt.

jag tänkte illustera för er hur fantastiskt photoshop är, jag fotar alltid i raw format vilket gör bilderna "råa". När man fotar i jpg som är standrarsgrejen så redigerar kameran bilderna lite, den ställer in kontrast och ljuset lite medans när man fotar i raw format så gör den ingenting.
Många säger att det är fusk att använda photoshop, men ni är bara idioter. mohahaha

här kommer lite före och efter bilder.


Den här bilden har jag inte ändrat så jätte mycket på, jag har höjt ljuset och kontrasten. Sen har jag lagt lite mer fokus på ögonen med unsharp mask verktyget och även använt "dodge tool" för att ljusa upp ögonvitorna lite.


den här bilden har jag fixat lite mer med, jag har höjt exponeringen och ljuset. Jag har också höjt kontrasten ganska mycket. Allt detta gör jag i camera raw, efter det har jag gjort om bilden till svartvitt och lagt på en textur som får bilden att se lite råare ut. Jag har därefter lagt på en sepia ton för att få bilden att se "gammaldags" ut. Även h'r har jag lagt fokus på ögonen och ljusat upp ögonvitorna. Jag har också gjort bilden mörkare i kanterna.

sådärja!

Nej jag uppdaterar inte min blogg speciellt ofta längre, det beror mest på att jag bara är så jävla arg hela tiden, arg och ledsen. Och den kombinationen kommer bara resultera i att blogginläggen mest blir bla och ointressanta.
Jag har några utkast jag har skrivit förr osm jag kanske kan publicera om det blir riktig torka någon vecka, men då måste det vara riktigt illa.

Idga har jag vart sentimental och tänk tillbaka på någonting som jag kämpat i 5 månader att glömma, sen började jag glömma och då blev det nästan ännu jobbigare. Fast såhär i efterhand känns det dumt att jag tänkte på det, nu kom den extrema saknaden tillbaka. Fast det är lugnt.

jaja, nu ska jag inte beklaga mig mer. Jag ska istället försöka fördriva tiden lite tills jag blir trött.

hej