själen är för liten för skiten, för sliten. Är det bara jag som känner så?

jag orkar inte gå och lägga mig för jag orkar inte gå upp nästa morgon och möta alla nya krav och möjligheter som aldrig kommer ta någon riktig form. Jag är trött på allt, jag lever i ett jävla vakuum där ingenting betyder något eller där ingenting betyder allt. jag vet inte ens vad som är påriktigt eller vad som existerar i mina drömmar längre.
 Ibland tror jag att det är bra. fast det är nog inte det, det är någonting som saknas inom mig, jag kan inte hålla på och leva på det här viset, alla tror jag mår bra, jag skär mig inte, jag gråter inte(iallafall inte när någon ser) och jag finns. men till vilken nytta? jag ligger i sängen och orkar inte öppna ögonen för nya möjligheter för jag vet inte längre än till att må dåligt. vad fan ska jag göra om någon helt plöstligt skulle få för sig att tycka om mig? jag skulle ju få hjärtattack. jag är ju menad till att vara ensam.
Jag vill bara kunna känna mig hel.
jag vill att någon ska se mig
jag vill att någon ska förstå,
på riktigt.
jag vill bara leva ett riktigt liv.
ska det vara så svårt?





tomheten mellan väggarna eller tomheten inuti mig men man säger så mycket eller skriver men mest äter man nog upp varandra
för solen går ju upp och ner trots sprickorna i asfalten
tomheten mellan väggarna eller inuti mig.
- okänd

funderar på att plblicera lite av mina dikter men de är inte alls bra!
nu ska jag löägga mig brevid en snarkande sarah och kika på vänner!
cheers