jag har kommit fram till att det är dags att ta av masken som jag burit på i några månader nu. Dags att vara ärlig, mot er och mot mig. Med er menar jag mina vänner. Ni kanske har förstått, men jag vet inte. Jag har försökt dölja det. Jag är ledsen, väldigt ledsen inombords. Det går inte bort, går inte att sudda ut och radera. Det sitter där och jag vet inte hur jag ska få bort det, den där klumpen av tårar, ångest och ensamhet. Jag behöver er, men jag kan inte visa det. Jag behöver en spark i arslet. Jag behöver någon som håller om mig och någon som säger att det blir bättre, även om det är en lögn så snälla säg att det blir bättre.
Jag är trasig, väldigt trasig, inte lika trasig som förr, inte ens i närheten.
Men trasig är jag, och jag behöver er hjälp för att limma ihop alla bitar igen.




igår insåg jag att jag glömt bort hur hans röst låter och hur hans ögon ser ut. Och av någon anledning blir jag så rädd, jag vet inte om jag vill glömma. Om det gör ondare då. det gör ont nu iallafall, men det har det gjort ett tag.

äh, förlåt för detta deprimerade inlägg. förlåt mig, jag ska skärpa mig.