supermassive black hole

Det finns så mycket som kan göra ont. Allt ifrån en spark på smalbenet till saknaden av någon betydelesfull. Det gör ont att få ett slag i magen, det vet vi, alla. Vi kan beskriva precis hur ont det gör och alla runt om en kan trösta, vi kan prata om hur ont det gör just för att det är konkret. Men när en känsla slår en rakt i magen och lämnar ett stort gapande hål så blir man helt plötsligt ensam. Det syns inte, det hörs inte och känslan är så abstrakt att det inte går att beskriva hur man känner, det går inte. Så man blir ensam, ensam med ett gapande hål inom en. Ett hål som bara finns och aldrig tycks läka, aldrig, någonsin. Aldrig någonsin.

Men det läker, någon gång. Det gör det.
Vi läker alltid. Men ärren blir kvar, som en påminelse om att livet blir bättre och ljusare.

Många av mina blogginläg handlar om just detta ämnet, jag upprepar nog samma sak flera gånge om, helt tiden. jag vet inte om det är för att intala mig själv det jag skriver eller er. Eller kanske båda.

Eller så är jag bara lite galen och senil.
Jag hoppas nästan på det sista, iallafall galen. Senil vill jag nog vänta med att bli ett par år till.
För även om vissa minnen kan ge mig en spark rakt i magen så vill jag hellre känna den smärtan än att glömma bort dem helt.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: